Hippogriff.

oroligheten kommer och går.. ibland får jag lätt panik och ibland känns det riktigt kul. men nej, usch! nu får jag ångest igen. jag mår som bäst när jag inte tänker på det. ibland kanske det är bäst att låta det bli som det blir och bara hantera det när man väl är där. men jag vet inte.. inte min starkaste sida att ta det som det kommer. jag kanske bara, helt enkelt, behöver ta mig i kragen och växa upp. snart 17 år. 17. gud va länge man ändå har levt. jag borde nog klara praktiken iallafall.. eller?