en katt.
vita träd.
idag var det kallt. gårdagen var kall. måndagen var kall. söndagen var kall. lördagen var kall. alla dagar fryser bara bort. snart är det fredag igen. jag vet inte om jag gillar det eller om det skrämmer mig. hur fort allting går. jag är rädd. och kall. och trött. fast jag sover de timmar jag behöver och inte gör något med mina dagar, så är jag trött. trött på livet? faktiskt inte. just nu är jag trött på mig. samma gamla jag som jag så inerligt vill tro har mognat. vuxit upp. bättrat sig. lugnat ner sig. men icke. här sitter jag efter sjutton, snart arton, år och är fortfarande lika rädd. lika orolig. lika nervös för samma saker. lika orolig för samma saker. lika skakig för samma saker. ingenting är som det ska. allt är detsamma. det är det jag är trött på.
gammla farbröder.
idag fyller mamma femtio-tre. grattis! från mig fick hon en matlåda och en tårta från Budapest, Ungern.
bli god.
imorron börja skolan. jag vet inte hur jag känner. jag vill komma tillbaka till normala rutiner, men ändå stanna i mitt sofft-state-of-mine och ba kolla på Qi hela dagarna. det blir nog bra det här ändå. jag vill sy. jag vill läsa stilhistoria. nej. jag vill springa till världens ände och stanna där. och titta på en rosa-gul sol som går ner men ändå aldrig försvinner från himlen. det lät härligt. jag tar nog och gör det! hej.
ondskefull smärta.
det växer någonting i mitt ansikte. det gör ont. jag hade nästan glömt bort hur ont det gör. hur dåligt jag mådde av det. hur man för sekunden glömde bort tills man ser att nån tittar. tills man ser sin egen spegelbild. det gör ont. det är äckligt. det är elakt. och absolut inget att ha.
12 blir 13
igår var jag full och dansade i en gigantisk lägenhet på kungsholmen. det var kul och jag var glad. sen la sig mitt afro och då vart allt genast lite jobbit och jag lite divig..
när allt blir viktigt.
jag saknar det här. att skriva av sig om ingenting. fast egentligen allt. jag har insett att jag är så jävla fast i att mitt liv är ointressant. så tråkigt. trist. men att det är ju det enda jag har. mitt liv. visst jag skulle kunna dumpa det nånstans och leva för nån annan. men det är det inte värt. jag är vädur, en total egoist som kommer tänka
endast på mig själv tills jag hittar det jag som gör mig fulländad.
tanter och tragik
jag vill inte läsa mer om syntet-och regenatfiber. vill hellre ligga här i min sköna säng och titta upp på tulpanerna som växer längs väggen och lyssa på first aid kit. men man får väll ta och bita i det sura äpplet.
torra armbågar
oroligheten kommer och går.. ibland får jag lätt panik och ibland känns det riktigt kul. men nej, usch! nu får jag ångest igen. jag mår som bäst när jag inte tänker på det. ibland kanske det är bäst att låta det bli som det blir och bara hantera det när man väl är där. men jag vet inte.. inte min starkaste sida att ta det som det kommer. jag kanske bara, helt enkelt, behöver ta mig i kragen och växa upp. snart 17 år. 17. gud va länge man ändå har levt. jag borde nog klara praktiken iallafall.. eller?
mitt i ingenstans.
när jag la mig igår va marken utanför gömd under ett snö täcke. när jag vinklade upp persiennerna imorrse ( ca 11:44 ) är det gråare än någonsin ute. Känns lite som herre på täppan har lite svårt att bestäma sig.. eller så är detta bara början på konsekvenserna för all bilkörning, alla kemikalier, ALL skit som vi bidrar så fint med till miljön. Dock måste jag erkänna att det är rätt skönt att slippa snön just nu..
nytt år fyllt av främande äventyr.
eftersom det är ett nytt år så får det bli en ny, vit, tom blogg. kännde att det skulle kunna behövas. jag heter maya svensson och närmar mig mitt sjuttonde år i livet. det är dax för någonting. det måste ske något. det bara måste. finns ingen återvändo nu. nu ska det bli någonting av det här som kallas livet!
