idag var det kallt. gårdagen var kall. måndagen var kall. söndagen var kall. lördagen var kall. alla dagar fryser bara bort. snart är det fredag igen. jag vet inte om jag gillar det eller om det skrämmer mig. hur fort allting går. jag är rädd. och kall. och trött. fast jag sover de timmar jag behöver och inte gör något med mina dagar, så är jag trött. trött på livet? faktiskt inte. just nu är jag trött på mig. samma gamla jag som jag så inerligt vill tro har mognat. vuxit upp. bättrat sig. lugnat ner sig. men icke. här sitter jag efter sjutton, snart arton, år och är fortfarande lika rädd. lika orolig. lika nervös för samma saker. lika orolig för samma saker. lika skakig för samma saker. ingenting är som det ska. allt är detsamma. det är det jag är trött på. 

det är många snöflingor på marken nu. många på träden. många på de övergivna cyklarna runt om i stan. det är kallt och hopplöst. men man kan ju låtsas. man får gå runt i snön och se den som sand. få den frusna vinden i ansiktet fast känna en värmande sommarbris. låtsas att de tunga, gråa molnen som ersatt den blå sommarhimlen är genomskinliga och se hilmen. som på sommarn. med små, lätta molm. svalor som flyger. myggor som surrar. och som endast är svart tre timmar om dygnet. nej. gör inte det. det är deprimerande att bara skriva om det.

imorron börja skolan. jag vet inte hur jag känner. jag vill komma tillbaka till normala rutiner, men ändå stanna i mitt sofft-state-of-mine och ba kolla på Qi hela dagarna. det blir nog bra det här ändå. jag vill sy. jag vill läsa stilhistoria. nej. jag vill springa till världens ände och stanna där. och titta på en rosa-gul sol som går ner men ändå aldrig försvinner från himlen. det lät härligt. jag tar nog och gör det! hej.

jag har laddat ner picasa på min nya dator och allt känns väldigt som det gjorde för precis ett år sedan. men jag gillar det. jag ska snart på middag hos den allt lika trevliga familjen Mellquist. sen ska jag sova och försöka komma tillbaka i nån slags normal dygnsrytm. vet inte vad jag håller på med men somnar vid fyra och vaknar tolv och trettio. och det jag gillar jag däremot inte.

det växer någonting i mitt ansikte. det gör ont. jag hade nästan glömt bort hur ont det gör. hur dåligt jag mådde av det. hur man för sekunden glömde bort tills man ser att nån tittar. tills man ser sin egen spegelbild. det gör ont. det är äckligt. det är elakt. och absolut inget att ha.